Walk and talk

Idag har jag promenerat och fikat tillsammans med "walk and talk" gruppen inom internationella kvinnoklubben. Vi var tolv stycken, de flesta från England men även två japanskor. Snön är borta nu men det var ganska kyligt. Det kan hända att vi får snö i veckan. Det var längesedan jag skrev så jag får ge en resumé över vad som har hänt sen sist.

Jag har varit i Sverige i en vecka och bodde hos Ida några dagar. Jag ville se att allt var bra med henne inför hennes och Jannis resa till Australien och Thailand. Hon åkte den 29:e och det enda missödet är att hennes bagage inte kom fram till Melbourne. Ryggsäcken har inte kommit ännu, men vi får hålla tummarna för att den dyker upp snart. Jag hälsade givetivs på David också (och Katti). Den 25:e åkte Ida och jag till Gärdhem för att vara med på Ellas begravning. Det kändes bra att dra ner på tempot och ta avsked av Ella. På fredagen fortsatte jag med tåg till Stockholm och hälsade på Gustaf. Det enda jag inte hann med var en resa till Sandviken, men det kanske kan bli nästa gång.

När jag kom hem till Warszawa igen hade vi redan fått besök av Göran Åman. Göran är Svens löparkompis, som han sprungit både London och Paris maraton tillsammans med. Göran och Sven besökte museer och gamla stan, men de hann också med att löpträna och besöka vårt gym. Jag tror att de lurar på ett nytt internationellt lopp, men det blir nog en halv-mara den här gången. Hoppas att det blir på något trevligt ställe så att jag kan följa med.

I lördags var vi bjudna till grannarna som bor under oss. Det är ett ungt irländskt par som har en liten dotter. Patricia jobbar på irländska ambassaden och hennes man Gavin jobbar för ett företag på Irland. I inbjudan stod det att det var informellt med drinkar tillsammans med några vänner. Vännerna visade sig vara minst 40 stycken, och de hade inhyrd bartender och catering från en libanesisk restaurnag. Sven och jag var nog de enda som inte var från Irland eller England. Vi hade i alla fall jättetrevligt, och vi stannade i ett par timmar. Sedan orkade vi inte berätta samma historia en gång till, om varför vi är i Warszawa, hur vi trivs etc. Vi var ju de enda som inte kände alla de andra.